Lycklig av att sy?

Tyget heter "Keep calm" och finns i butiken.

Blir man lyckligare av att sy? Det enkla svaret är, ja! Här kommer det längre och förhoppningsvis lite mer filosofiska svaret. Utan att fastna alltför mycket i vad lycka innebär, så tror jag att lycka kan vara en mängd olika sinnestillstånd. Jag blir lycklig av en hel massa vardagliga triviala saker:

• Ni vet när man står i mataffären kvart över fem en fredagseftermiddag och de öppnar en ny kassa alldeles intill där man står? Lycka!
• När de sopar gatorna rena från grus och sand och man kan börja använda lite mer piffiga skor. Lycka!
• Klassikern: När man hittar en parkering nära ingången. Super-lycka!
• För att inte tala om rea-fynds-lyckan. Typ stuvlådorna... Tjohooo vad glad man blir när man fyndar.
• När undertråden precis räcker. Lycka!
• När man provar ett improviserat ihopsytt plagg som sitter som en smäck. Tok-lycka!

Listan kan man göra hur lång som helst. Men det jag vill komma åt är de små vardagliga tingen som man kan känna lycka över. Tar man det ett steg till kan man tänka på lycka i ett större sammanhang. Lyckan man känner när man får slappna av efter en stressig dag på jobbet. Eller kanske har man en jobbig period där ens krafter inte räcker till mycket mer än att hålla huvudet över ytan. Då kan man känna lycka av att slippa tänka på eländet. Precis så var det för mig. 2007 insjuknade jag i bröstcancer. 33 år gammal och cancer. Allt kändes hemskt och eländigt (milt uttryckt). Hela 2008 var året då jag skulle se till att överleva. All min energi gick i princip åt till att ta mig till och från behandlingar och att klara min vardag. För att få ett andningshål där jag inte behövde tänka på död och sjukdom började jag att sy. Jag dammade av symaskinen som inte använts på flera år och jag började titta i skåpet med tyg. Ganska snart kände jag att det fungerade som en frizon. När jag sydde och grejade med mina tyger tänkte jag inte på cancern. Det blev min räddning! Jag blev lyckligare av att få sy. För att inte tala om alla härliga sybloggar jag kunde frossa runt bland. Som en helt ny värld som bara låg för mina fötter!

År efter år har gått och idag syr jag inte för att slippa tänka på hemskheter, men fortfarande känner jag mig helt uppfylld av sömnaden just då jag syr. Inget annat finns i mitt huvud. Ingen stress, inga jobbproblem och inga andra problem smiter in när jag syr. Det är bara jag och min sömnad och kanske en och annan trasslande undertråd. Men vad är lite trasslandes undertråd att jämföra med andra bekymmer vi har runtomkring oss? Ingenting!

Idag ska jag försjunka i det nya mönstret "Laurel" från Colette. Ett mönster som funkar både för stickade och vävda tyger. För idag vill jag inte tänka på plugg, pm-skrivande och lektionsplaneringar :)

Känner ni igen er? Lämna gärna en kommentar om hur sömnaden/handarbetandet påverkar dig? Glädje? Stress? Avkoppling? Ångest? Eller bara ren och skär lycka?

Den valda vägen

 

Den här bilden har jag lånat från bloggen "Cut to Pieces" för jag tycker att den speglar det jag ska skriva om på ett väldigt bra sätt. (Sugen på att sy ryggan? Beskrivning finns i hennes blogg).

Nu är det ganska precis en vecka sedan det senaste inlägget och den här veckan har varit en av de mer händelserika i mitt liv känns det som. Jag skulle kunna summera det som "ketchupeffekten". Först kommer inget, sen kommer ingenting och till slut kommer ALLT!

Nej, nej, nej... Jag kommer inte att öppna mina drömmars tygaffär. Så ni som hade hoppas på en Karinottiliabutik inne i en central stad, det dröjer ;) 

Ni som har hängt med ett tag här i bloggen, vet att jag påbörjade lärarprogrammet för ett par år sedan, tog ett studieuppehåll, började jobba på förskola samtidigt som jag satsat en massa i mitt företag. Det senaste året har ju dessutom inneburit en del sorgligheter för mig i form av min mammas bortgång och sen en skilsmässa ovanpå det. Phu! Blir helt slut bara av att skriva om det... 

Karinottilia-företaget, bloggen sew alongerna, mässorna, kontakten med kunder och kollegor har varit min stora källa till energi under dessa år. Det kan låta lite klyshigt, men för mig är det så himla roligt att driva mitt företag. MEN. Det kräver så otroligt mycket energi och en jättestor arbetsinsats. Jag har jobbat mer eller mindre dygnet runt i perioder och det är ju inte hållbart. Men det blir lätt så när man tycker att det är roligt. Jag tror många av er kan känna igen sig i hur man lätt drivs med av sånt man njuter av att göra.

Hur som helst så har jag beslutat mig för att återuppta mina studier igen. Dags att packa ryggsäcken och se till att få min lärarexamen. Jag känner mig väldigt motiverad och drivs av tanken på att jag kommer att få arbeta med något som jag älskar - att undervisa. (Sew-along-fröken i ett nötskal...) Jag fick chansen att hoppa in i en kurs som jag inte hade avslutat, så allt har gått extremt fort. Just nu är jag ute på praktik och undervisar dagarna i ända :)

Oj, oj, oj! Kanske någon tänker. Ska Karinottilia läggas ner nu? Nix-pix! Inte alls. Däremot måste jag dra ned på tempot. Det innebär att jag inte kommer att blogga lika frekvent, jag kan inte hålla i en massa sew alonger (buhu...) och jag kommer att välja bort några mässor. Men butiken är öppen och jag tänker fortsätta leverera fantastiska tyger och mönster till de som önskar. Det är ju det som gör livet lite extra skoj, eller hur?

Att välja väg

Ibland måste man välja, eller hur? Eller ganska ofta egentligen. Livet är fullt av val, bla, bla, bla... Den sista tiden har jag ställts inför val som verkligen kommer att medföra en förändring för mig personligen. Inga trågigheter, bara trevligheter faktiskt. (Visst sa jag att 2013 skulle bli ett bra år?) Det svåra när valen bara är av det trevliga slaget, är ju vad man ska välja. Det är som att sätta ner handen i en godispåse som bara innehåller gott godis. Vilken ska man ta? Idag ska de sista detaljerna på plats sen är jag klar över mina val och hur de kommer att se ut. Ni då? Har ni några stora beslut framför er? Nyfiken i en strut ;)

Instagrammad

Följ mig gärna på Instagram där jag heter "karinottilia". Där lägger jag upp foton som sällan används i bloggen eller facebook. Det kan vara tygnyheter och annat smått och gott.

Många använder sig ju av Instagram sedan länge, men kanske är ni några som undrar vad det innebär? Kort och gott tar man en bild, laddar upp den på Instagram. Klart! Det är ett enkelt sätt att dela bilder på helt enkelt. Ladda ner applikationen till din smartphone, sen är det bara att börja fota och följa andra. Vill du sortera eller märka dina foton med en viss kategori använder du sk. "hashtaggar". Låt säga att du har fotat din regnkappa och vill märka fotot skulle du kunna skriva #regnkappa #karinottilia. Fiffigt, eller hur?


Som sagt, mina foton hittar du om du söker på "karinottilia", hoppas att vi ses!

PS: Tyget på bilden heter "At the farm" och finns i butiken.

April-april!

Lite skoj är det allt att få luras! Inte har jag tatuerat mig. Det är jag alldeles för feg för... Men en fusktatuering kan man ju alltid prova :)

För ett par veckor sedan snubblade jag över en sida på nätet som visade några mässdeltagare som hade "Kona Cotton" tatuerat på armarna. Det var Robert Kaufmanns monter på någon tygmässa som delade ut dessa fake-tattoos. Jag tyckte att det såg coolt ut och ville prova. Jag laddade upp min logotyp hos Fake Tattoos och en vecka senare kom ett A4 ark hem med mina tatueringar. Superenkelt och roligt! 

Har ni lyckats lura någon idag?

Jag gjorde det!

 

Trodde aldrig att jag skulle tatuera mig, men vad sjutton! Man lever bara en gång :) Nu är den färdig och den pryder insidan av min handled. Känner mig riktigt nöjd och stolt!