Till minne av min mamma

Idag för ett år sedan dog min mamma. Jag vet inte vad jag ska skriva. Väger varje ord på guldvåg. För hur förklarar man för någon att man fortfarande saknar henne så att det gör ont i hela kroppen? Ett år. Jaha. Ska man känna mindre saknad och sorg då? Åh vad skönt, kanske andra tänker. Nu har det där första året passerat. Nu kan livet gå vidare. Det ligger mycket i att det första året känns speciellt. Det första efter att det värsta har hänt.

Den första morgonen man vaknade och insåg att mamma verkligen inte längre fanns.
Den första gången man hälsade på pappa utan att mamma var där.
Den första gången jag hittade mammas senaste sms i telefonen.
Den första gången vi skulle ses allihopa och mammas plats var tom.
Den första Syfestivalen utan mamma (hon var min största supporter!)
De första kantarellerna som kom och som jag fick plocka utan mamma vid min sida.
Den första sommarsemestern utan att kunna slå dank med mamsen.
Den första julen utan att kunna fråga mamma om den där sillinläggningen. (Varför lärde jag mig det aldrig?)
Den första snön...
Den första våren...

Älskade mamma, jag saknar dig så!