Min historia

I dag är det den 1:a oktober och den första dagen i den rosa månaden. Månaden som till stor del handlar om bröstcancer. Vem vet? Kanske är du själv drabbad eller känner någon som drabbats av denna hemska sjukdom? Vi är många som mer eller mindre är berörda och som tar del av forskningen som görs kring bröstcancer. I mitt tidigare inlägg lovade jag att berätta min historia och som är anledningen till varför denna månad betyder lite extra för mig och min familj.

För snart tre år sedan hittade jag en knöl i mitt högra bröst och redan dagen efter fick jag komma till min husläkare för en undersökning. Även hon kunde konstatera att det var en förhårdnad i mitt bröst. Väntan blev lång innan jag äntligen fick göra mammografi. Den 20 december 2007 var dagen då jag fick komma på mammografi. Dagen efter, den 21 december, bara några dagar före jul, berättade läkaren för mig och min man att jag hade konstaterad bröstcancer. Jag blev rekommenderad att ta bort hela mitt högra bröst och även överväga att ta bort mitt vänstra i förebyggande syfte. Det finns inga ord som kan beskriva vad jag i den stunden då kände. Jag kan också bara föreställa mig vad min man kände och tänkte.
Den julen tillbringade jag med min familj och hopp blandades med förtvivlan. Skulle min lilla flicka som just fyllt tre förlora sin mamma? Skulle min man bli änkling? Skulle mina föräldrar förlora sin dotter och skulle mina systrar förlora sin storasyster?

I februari opererades jag och ganska snart fick jag veta att cancern spritt sig till lymfkörtlarna. Det betyder att cancern hittat ut i kroppen och då räcker det inte med att "bara" operera bort den sjuka vävnaden. Utan man måste också få cellgifter och i mitt fall strålbehandling. Jag tappade mitt hår och mådde dåligt, både mentalt men främst fysiskt. All oro för min familj och dödsångest gjorde att jag blev trött. Riktigt trött.

Mitt i allt hemskt inser jag att jag ändå lever, har min familj, vänner och ett fantastiskt liv. Dessutom får jag medicin och behandling på ett sjukhus som är världsledande på området. (Älskade Akademiska Sjukhuset i Uppsala!) Snart var jag på benen igen och insåg att det man tänker kan hända. Och jag tänkte göra allt som stod i min makt för att överleva. Idag, knappt tre år senare, mår jag bra och tar en dag i taget. Jag kommer troligen aldrig bli "friskförklarad" men vem av oss har några garantier? Vi kan bara göra det bästa av det vi har och vara glada för varje dag som läggs till våra liv. Varje dag tackar jag forskningen som sakta men säkert gör framsteg. En forskning som är skillnaden mellan liv och död. Mig gav den livet!

Jag var 33 år när jag insjuknade. Därför skänker jag 33% av all försäljning som jag gör via webbutiken under oktober månad, till Cancerfonden. Titta gärna in i butiken lite då och då eftersom jag kontinuerligt uppdaterar sortimentet.

Tack för att ni orkar bry er och engagera er för detta viktiga ändamål. Sist men inte minst, glöm inte att klämma på brösten ;)