För ganska precis 4 år sedan räddade mammas gamla bruna symaskin livet på mig. Hur är det möjligt, kanske ni tänker. Men det var precis just så. Jag höll på att tillfriskna från cancer och var hemma mycket under den här tiden. Det var cytostatika- och strålbehandlingar som fyllde mina dagar och mitt i allt detta kände jag instinktivt att jag behövde göra något med händerna. Något som fick mig att tänka på andra saker än död, sjukdom och elände. Jag har alltid gillat att måla, sy och pyssla och därför gick tankarna till mammas gamla symaskin som jag hade fått hem. Sagt och gjort, jag plockade fram den och gjorde mig en liten plats nere i tvättstugan. Så sakteliga började jag använda gamla vuxenkläder som jag sydde om till kläder åt Maja. Hon var bara 4 år vid den här tiden och bar med glädje och stolthet mina skapelser. Oj vilket bränsle det var på min skapariver ;) Det ena plagget avlöste det andra och snart bågnade hennes garderob med egensydda kläder.
Vad var det som hände? Jag har ju alltid gillat att sy och har fixat mina kläder sedan högstadiet i olika utföranden, men att jag skulle bli en (nästintill manisk) sömmerska hade jag aldrig trott. Tänk att mammas gamla symaskin fick mig att börja sy igen. För varje plagg jag sydde kände jag ett större och större lugn inombords. För när jag sydde tänkte jag på inget annat än just sömnaden. All min oro kring min sjukdom var som bortblåst. Värken jag hade i skelettet efter mina behandlingar märkte jag aldrig av framför symaskinen. Hur är det möjligt? Jo det stavas: SYGLÄDJE!
Jag gränsar till euforisk när jag får sy. Jag känner glädje, lust och en hel massa inspiration när jag får vara i mitt syrum. Jo, den där hörnan i tvättstugan har efter dessa år slutat i ett eget syrum där jag får bre ut mig med mina tyger, maskiner och mönster. Okej, okej... Jag erkänner att jag ibland sliter mitt hår över misslyckade alster (ni har väl inte glömt min BH jag sydde?) och självklart knölar jag ner både det ena och andra i sopkorgen efter misslyckade sömnadsäventyr...
Kan man bli lyckligare av att sy? Kan man få bättre hälsa av att sy? Kan man känna tillfredsställelse av att sy? Svar ja. Eller så handlar det kort och gott om att man gör sånt man tycker om och känner glädje inför. I mitt fall vet jag att mammas gamla symaskin fullkomligt räddade livet på mig!
Vad passar inte bättre med att starta en ny sömnadsera med en ny symaskin? Just nu håller jag på att lära känna min Husqvarna Sapphire. Nykär är bara förnamnet :)
Berätta gärna vad ni känner inför sömnaden och skapandet. Känner ni som jag att den kan utföra underverk för vår hälsa? Berätta, berätta, berätta...
Vad bra skrivet!Jag kände igen mig direkt även om inte det är jag som är sjuk utam min älskade man. Inom loppet av 1,5 år blev han sjuk i cancer också förlorade jag två nära anhöriga samt att min mamma fick alzheimers. Jag kände att jag måste få göra något,skapa och få vara kreativ. Tänka på något annat. Ja, man kan må mycket bättre och läka sår genom att sy. Nu fyller sömnaden all min fritid och halva vardagrummet!
SvaraRaderaJag har också köpt en Sapphire:)
Kram
Känner igen mig i din beskrivning. Läka sår... Precis just så. Må så gott!
RaderaVad stark du är Karin! Tack för att du delar med dig av detta!! Och så glad jag är för din skull, att du fann glädje och styrka i din sömnad!!
SvaraRaderaKram Anna
Kram tebaks ;)
RaderaÅh vilken fin historia! För mig är mammas gamla bruna pfaff & syrummet min fristad. Där är det bara jag som bestämmer. Jag har inte ansvar som någons mamma, kollega, dotter eller fru, det är bara jag & pfaffen & en kaffe eller ett glas vin & kanske lite musik. & jag bläddrar bland tygerna & syr vad jag & ingen annan känner för. Lycka! & frihet...
SvaraRaderaVilken härlig känsla du beskriver. En frizon! Som ett eget rum fastän man är vuxen brukar jag tänka. Härligt!
RaderaVad fint skrivet Karin! Och vet du, min mamma hade precis en sådan brun Husqvarna, det är den jag sytt på under min uppväxt. Mitt syrum är min borg :-)
SvaraRaderaAmen Denice! "Mitt syrum är min borg..." Taget! ;)
RaderaDet klack till i mig när jag läste din rubrik på inlägget. Jag har nämligen också blivit räddad av sömnaden. Kanske inte till livet för jag har ingen sjukdom som kan ta livet av mig, men min själ höll på att gå åt. Först en skilsmässa, som aldrig blev en riktig skilsmässa våren 2007 ( vi flyttade ihop igen )och sen hösten samma år fick jag fibromyalgi. Det första skovet av denna hemska värk kom då. Nu lever jag med denna värken, MEN jag mår så bra i min själ att jag inte bryr mig så mycket om den. Att jag mår så bra är tack vare denna underbara hobby som heter sömnad. När jag sitter i syrummet så glömmer jag bort både tid och rum. Får faktiskt sätta klockan på alarm för att inte glömma av att äta middag.
SvaraRaderaJag förstår dig helt och hållet. Fortsätt så, för du gör så fina saker och är en stor inspirationskälla
Ha det gott / Mari på Wimsan Kids
Mari, vad roligt att höra din historia. Vi verkar vara några stycken som har haft stor hjälp av att sy. Det gör mig varm inombords :)
RaderaJag har sytt sedan jag var väldigt liten och då på mammas gamla symaskin. En gammal skolmaskin hon köpt begagnad när hon flyttade hemifrån. När hon såg min glädje skrapade hon ihop lite pengar och köpte en sprillans ny Husqvarna! Den följde med mig när jag flyttade hemifrån och ersattes sedan med en Janome Easy Jeans (mamma köpte liksom loss sin gamla).
SvaraRaderaJag har haft Fibromyalgi sedan jag var liten och när jag inte orkat med mycket annat så har jag plockat i tyghögar, planerat, klippt till för att sedan sy ihop när orken återkommit! Så visst är det terapeutiskt att sy!
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter och öppnade upp för denna tråd av kommentarer som ger en känsla av samhörighet här ute i cyberrymden!
Hej Mandalou! Det där med att plocka runt i tyghögar låter bekant. Det är väldigt rogivande att sortera och städa bland sina tyger. Tack för att du berättade och på så vis delade med dig!
Radera<3
SvaraRadera:) Tillbaka!
RaderaJag känner också igen mig. Inte heller jag har varit dödsjuk, men min mamma blev utbränd för ett antal år sedan. Hon broderade sig frisk igen. Själv blir jag alltid på mycket bättre humör när jag syr. Speciellt fredagar kan vara jobbiga hemma hos oss. Av någon anledning bråkar barnen lite extra då och den här vintern har vi haft otaliga matbråk just på fredagarna. Veckan är slut, man är trött och vill bara slappa, jag blir grinig. Då säger maken åt mig att gå ut i syrummet en stund. En timme där ute och jag kommer in som en ny människa. Vad skönt att du är frisk igen och mår bra.
SvaraRaderaVad härligt att du har en förstående make! Det gör verkligen susen att få tillbringa en stund i syrummet. Ibland när jag vaknar på tok för tidigt kan jag smyga ner med mitt morgonkaffe och bara sitta där och lyssna på radion. Ha en skön kväll!
RaderaEn manisk sömmerska :-) det är jag det. Jag rensar mina tankar när jag syr och jag blir lycklig av att skapa. Under flera år när de tre äldsta barnen var små jobbade min man 40 mil hemifrån på veckorna och jag hade små/inga möjligheter att göra något utanför hemmet och då blev sömnaden räddningen. Annars hade jag nog blivit skogstokig. Det var mitt sätt att skapa egentid i småbarnskaoset. Som tur var har alla mina barn tyckt om att leka i syrummet. Nu kan det ibland känns lite ödsligt där.
SvaraRaderaAha mulliga m... Nu förstår jag varför du är så bra på att sy! År av övning har gett resultat! Du är ett föredöme i syrummet ;) Kram till dig!
RaderaVad underbart att läsa! Själv har jag ingen sådan hemsk händelse i mitt liv som gjort att jag uppskattat sömnaden extra, men tycker att det är lika roligt att känna att jag skapat något för varje plagg som jag syr. Funderingar kring val av mönster och tyg som ska passa den som ska få plagget är roligt, speciellt när jag känner att jag hittat en bra kombination. Sedan är det bara att sätta sig vid maskinerna och gasa :=)
SvaraRaderaSkönt att höra Moi! Hur går det med ditt tunique-projekt? Såg att du sytt ytterligare en vacker tunika häromdagen. Kram!
RaderaVerkligen fint skrivet, vad starkt att du orkar vara så personlig! Min symaskin (och blogg) fick mig ur ensamheten som "trailing wife" i ett främmande land. Numera har jag vänner även här, men kärleken till symaskinen består.
SvaraRaderaHärligt att höra hennihenni!
RaderaAh, vi har likadana symaskiner! Visst är det så att det hjälper mycket om man kan hitta inspiration att skapa, ju mer man grejar, ju mera lust får man! Man skall absolut ägna sig åt saker som GER energi! Ser fram emot böckerna jag beställde! mera skapande åt folket! Och så roligt att du mår bättre!
SvaraRaderaVilket fint inlägg, Karin! För mig är sömnaden en stilstudie i mindfulness. Precis som du beskriver det är jag här och nu när jag syr. Jag är som person väldigt mycket i framtid eller dåtid och är också väldigt teoretiskt lagd. Att få pyssla med tyger och fysiskt skapa något är en ren lyckokick! Lite av en livlina var det för mig också, eftersom jag plötsligt började trivas med min föräldraledighet. Jag hade något som var MITT, som var viktigt för MIG, och vips blev både mamma och barn gladare och nöjdare. Kanske finns mitt tredje barn endel tack vare sömnaden ;-). Jag läääängtade verkligen efter att få vara hemma igen. Jag är också glad för att sömnaden har gett mig nya vänner. Det är stort.
SvaraRaderaKram, min inspiratör!
För mig var det en depression, extrema biverkningar av medicinen mot depressionen och stickning. Sex år senare sitter jag nu och väntar på besked om jag kommer in på min tredje textilskola som ska ge mig en efterlängtad examen.
SvaraRadera